Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
färger över frostig äng. Löv faller mot marken,
ett stormande hav av färger.
Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig är Rimfaxes fradga
i arla timma.
Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor
Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
mig under stjärnklara nätter
Hem, för att känna morgonbrisens kyla
på rådarnas berg...hem
Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt
Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem
Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla
strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
urkraften som glöder däri.
Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla sår
Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck
Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
kant
Om skogens härskarinna den fagra som förvillar.
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv
Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan,
om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem...
Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts...
ett drömmens rike faller inpå.
från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar.
vandrar ovan den svarta ytan.
Än en gång står jag här. På rådarnas berg.
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full.
Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem.
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo.
